Lena Skjerdahl hade precis börjat sitt nya arbete som projektledare och teamchef hos Columbus i november 2018. På sportlovet 2019 vändes hennes och hennes familjs liv upp och ner av en allvarlig skidolycka. Hur hanterar man sin roll som högpresterande projektledare och chef, mamma och maka när ens man ligger förlamad med bruten nacke?
Livet kan ta oväntade vändningar med stor påverkan på vårt privatliv, och därmed ens arbetsliv, som följd. Jobbet är en stor del av vårt liv, många av våra vakna timmar läggs där, mycket av vår personlighet och våra ambitioner är kopplade till vårt yrke, och vår prestationsförmåga i den rollen vi besitter.
Hur vi som arbetsgivare reagerar och agerar för att stötta vår medarbetare i en personlig kris kan vara avgörande, inte bara för personens mående och hälsa, utan även för dennes prestation och fortsatta lojalitet mot företaget.
Lena berättar om när hennes liv vändes upp och ner:
"Det var en fredagskväll på sportlovet det hände. Vi var i Trysil och åkte skidor hela familjen; jag, våra två döttrar, då 9 och 13 år gamla, och min man Stefan. Under ett kvällsåk föll Stefan och bröt nacken."
Stefan transporterades direkt till akuten i Oslo, Lena och döttrarna packade sina saker och kom efter. Tack och lov har de vänner som bor i Oslo, som de kunde bo hos. Vännerna tog hand om allt det praktiska runt Lena, så som mat och sällskap. Även Stefans äldre barn kom från Stockholm, de tog med sina syskon till vardagen, där de kunde komma tillbaka till det ”normala” livet, med kompisar och skola. Under tiden kunde Lena ge allt sitt fokus till Stefan.
"Jag ringde inte till någon på jobbet, men jag sms:ade min chef, Lena Thomsen, och informerade om vad som hänt och att jag skulle bli borta minst en vecka, jag visste ju inget om framtiden. Jag bad henne också att berätta för mina kollegor, medarbetare och kunder vad som hade hänt och varför jag var borta. Jag ville att de skulle ha en förståelse för vad som hade hänt. Lena T var helt självklar i sitt svar: "Tänk inte på jobbet, ta tid för familjen". Det fanns inga krav. Inga alls på att jag skulle lämna över eller hålla koll på något litet som hade med jobbet att göra. Jag kunde släppa allt direkt. Den veckan blev en månad."
Tillbaka till Sverige
Efter 12 dagar i Oslo kunde Stefan flyttas till Karolinska i Stockholm. Mottagande där blev inte som de hoppats. Trots ett gott samarbete mellan de olika sjukhusen hamnade Stefan på akuten. De hade inte förberett för hans ankomst och hade inte planerat någon plats åt honom på avdelningen. Han och Lena fick vänta till sent på kvällen innan Stefan fick ett rum för natten.
"Jag kunde inte lämna honom där. Efter transporten hade han inte fått äta vi kände inte att någon tog ansvar för honom eller var intresserade av att ta reda på varför han var där. Jag var tvungen att stanna kvar och styra upp hur han skulle ha det, jag litade inte på dem efter det mottagandet. Så det blev en sen kväll, och barnen satt hemma och väntade.
Jag hade haft jätteångest för att komma hem. Ensamt hus, ensam säng och ensam som förälder. Men, i min frånvaro, hade våra vänner varit i huset och städat och lagat mat, det fanns matlådor i frysen som jag bara kunde plocka fram och värma och fina blommor från jobbet. På kortet stod det "Ta hand om familjen" vilket var precis vad jag behövde höra. Det kändes som att det var meningen att jag skulle börja på Columbus. När jag hade kontakt med min chef och så frågade hon alltid hur det var med mig, men inte en enda gång "När kommer du tillbaka?" utan det var helt upp till mig."
Att hitta balans mellan jobb och kris
Efter att Stefan flyttats till Stockholm började livet bli lite mer rutin igen och tanken på att börja jobba, som hade varit så långt bort innan, kändes nu mer realistiskt. I april började Lena jobba igen. Stefan kunde då börja stå lite på benen, men behövde hjälp med allt. Kunde inte äta, klä på sig eller gå på toaletten själv.
"Jag visste från början inte hur mycket jag skulle kunna jobba men det blev snabbt heltid. Det funkade bra, mycket på grund av att Columbus inte hade några problem med att jag behövde vara flexibel, att jag med kort varsel behövde åka till Stefan eller mina döttrar och ta hand om dem. Sedan blev det säkert inte 40 timmar varje vecka, men inte heller det var det någon som ifrågasatte. Samt att jag kunde sitta på hans sjukhusrum och jobba på distans. Min personal var också bra och förstod och hjälpte till där de kunde. Det ställdes som sagt aldrig några förväntningar på att jag skulle jobba, men det var väldigt skönt för mig att få göra det. Lite som att få tillbaka sin identitet och sitt eget liv efter att ha varit i en bubbla."
Stefan är egen företagare, vilket resulterade i att Lena blev ensam familjeförsörjare efter att olyckan hände. Lena var själv nyanställd på Columbus och hade inte hunnit tjänat ihop en massa semesterdagar. De dagar hon hade tog hon ut direkt i samband med att olyckan hände, för att slippa ordna det på annat sätt. På nationaldagen kom Stefan äntligen hem från sjukhuset. Då kunde han fortfarande inte klara sig själv.
"Jag fick hjälpa honom med mycket så när han skulle komma hem blev jag jättestressad. Jag kände att jag skulle behöva gå ner i arbetstid, annars skulle det inte fungera, jag insåg att jag behövde hjälp, men ledighet för vård av anhörig är svårt att få från försäkringskassan. Så jag gick till vårdcentralen och blev själv sjukskriven, först på 50% och sedan 25% över sommaren.
Columbus var jättebra, de respekterar familjesituationen och då också min situation och stöttade mig i allt jag behövde göra. Det var en stor trygghet att ha en sådan arbetsgivare”.
Resan mot ett normalt liv
Stefan blev långsamt bättre. De mesta av kroppen, förutom en förlamad vänsterarm, började få tillbaka rörelseförmåga, balans och styrka. Han började kunna göra små saker själv, små segrar mot ett normalt liv. Att kunna sätta på sig strumpor. Bre en macka. Duka av bordet. Tvätta. Idag, hösten 2020, jobbar Lena åter 100%.
"Vi firar två årig bröllopsdag nu 2020, så "I nöd och lust" har verkligen prövats och det har varit en tuff resa, speciellt första halvåret. Men Stefan ger sig inte, han är också tillbaka på jobbet 100% och var till och med i skidbacken i vintras, vilket var ett stort steg. Vi rör oss hela tiden mot nya delmål, även om vi inte vet vilka de är. Vi anser inte att vi bara ska acceptera var han är nu. Stefan har ständiga nervsmärtor, en förlamad vänsterarm och bara en fungerande lunga. Men det finns hopp och tecken på att han kan bli ännu bättre, så vi fortsätter kämpa mot det!"
Vad kan arbetsgivare och kollegor tänka på?
Att inte ställa krav eller ifrågasätta, att stötta och ge utrymme som Columbus gjorde var en stor hjälp för Lena. När hon tänker tillbaka så tror hon det finns fler lärdomar som både Columbus, kollegor och andra arbetsgivare kan dra av det som hände henne.
"När olyckan har hänt blir det lätt att alla frågor handlar om den personen. "Hur är det med din man" eller "hur går det för Stefan", men jag fick mer sällan "Hur är det med dig, hur mår du?". Vi har krisutbildning som en del av vårt ledarskapsprogram, där vi som chefer uppmanas att följa upp kriser hos våra medarbetare. Nu när jag själv har varit i en kris inser jag hur viktigt uppföljningen är, även när mer än sex månader gått, speciellt för sådana som mig som inte visade utåt på jobbet hur jag känner. Då är det viktigt att fortsätta fråga.
Det är också viktigt med mycket guidning gällande sjukvårdsförsäkring och förmåner som man kan få via jobbet. När man är i kris är det svårt att söka reda på och orka sätta sin in det själv. Särskilt när fokus är på något annat, som i mitt fall, på att ta hand om min man och barn, inte på mig själv.
Jag blev uppringd av vår försäkringspartner eftersom jag var ny på Columbus – så utifrån det kunde jag få träffa en psykolog 10 gånger. Ha egen tid, bearbeta och få tycka synd om bara mig utan att behöva vara maka, mamma eller anställd. Det var jätteskönt. Jag tror ibland att människor som inte gått igenom en liknande kris själv inte förstår hur svårt, och ibland oöverstigligt, så enkla saker som att hitta ett telefonnummer kan vara.
Jag är stolt över mig själv för hur många hjälpande händer jag har tagit emot under den här tiden. Vänner och släktingar som hjälpt till med alltifrån matlagning till att skaffa information jag behöver. Jag intalade aldrig mig själv att jag måste klara av allt själv, för det gör man inte. Inte ens en projektledare som i vanliga fall har koll på allt."
Lärdomar för att välja en bra arbetsgivare
En arbetsgivare som ser till hela individens situation och inte bara personen som presterande medarbetare kan vara avgörande när man drabbas av en personlig tragedi.
”Här tycker jag att Columbus tydligt visade vilka värderingar som "sitter i väggarna". Det är ju svårt att veta dock innan man börjar och det faktiskt prövas. Jag tänker på hur sällan man frågar om sådant innan man börjar ett nytt jobb, kanske för att man inte kan se behovet av det innan man själv drabbas.
Jag skulle själv ställa många andra frågor till en potentiell arbetsgivare nu efter olyckan än innan. Jag berättar också andra saker nu om Columbus som arbetsgivare när jag själv håller intervjuer än jag gjorde tidigare. Det är viktigt att tänka på när man väljer arbetsgivare. Vad har företaget för värderingar egentligen? Alla vill förstås gå med vinst, och inget fel med det, men hur ser man på personalen? Jag tycker inte vi får inte de frågorna tillräckligt ofta när vi intervjuar. Ifall vi har en balans mellan hur viktig personalen är och hur viktig prestationen är. För båda är viktiga. Mitt tips skulle vara att begära att få träffa fler personer på ett företag, inte bara den närmaste chefen utan även kollegor. Prata med dem och verkligen få ett perspektiv på hur man behandlas, hur de har behandlats."